Att tvångsomhänderta ett barn enligt LVU är ett av de allvarligaste ingrepp som staten kan göra mot familjen och är någonting som kan förändra framtiden för barn och vårdnadshavare för alltid. Lagen om vård av unga, eller LVU, är till för att skydda barnens rättigheter och garantera att inga barn far illa.
Utredningen som föreligger ett omhändertagande görs av socialtjänsten och ska på ett fullgott sätt redogöra för de faktiska förhållanden som råder mellan barn och vårdnadshavare. Nyligen publicerade undersökningar visar dock på att det ibland kan förekomma brister i socialtjänstens utredningar vilket föranleder frågan om hur pass säkert ett beslut om LVU är i själva verket.
Starkt stigma för de inblandade i LVU-processer
Det vi vet idag är att det är oerhört stigmatiserande för såväl barn som vårdnadshavare att ett barn omhändertas enligt LVU. Det kommer för alltid att ha en påverkan på deras liv och kan verka hämmande på såväl livsenergi, arbetsliv, skolgång etc. Ofta ligger det en grad av psykisk sjukdom eller missbruksbild i grunden för beslutet och det kan ibland visa sig vara så att socialtjänstens tröskel för vad som är skälig grund för ett omhändertagande är lägre i just dessa fallen där detta förekommer.
Självklart kan det vara skadligt för ett barn att växa upp i en miljö med missbruk och psykisk ohälsa men det borde ligga i statens intresse att se till den stora bilden och försöka hjälpa till med att få personen i fråga ur den onda cirkeln som denne befinner sig i.
Anledningen till att unga idag omhändertags enligt LVU är i sjuttio procent av fallen brister i hemmiljön och i tjugofem procent av fallen beror omhändertagandet på barnets egna beteende. Ju yngre ett barn är, desto vanligare är det att omhändertagandet beror på brister i hemmiljön. När barnet blir äldre blir det allt vanligare med eget missbruk, kriminalitet och lösdriveri som orsaker till omhändertagande. Den största gruppen som omhändertas är mellan femton och sjutton år gamla.
Svårtolkad statistik
Anledningen till att vi inte hör så mycket om den här typen av statistik är att det ofta är svårt att tolka uppgifterna från socialstyrelsen. Det kan ibland handla om att det finns många anledningar till ett omhändertagande och då kan det vara svårt att veta vad man bör sätta som huvudanledning.
Att vi idag då mestadels hör om tvångsomhändertaganden på grund av brister i hemmiljön gör att det lätt kan bildas ett stigma kring psykisk ohälsa och missbruk. Inte i alla fall där detta förekommer föreligger det god nog anledning för ett omhändertagande. Men bilden i media tippar lätt över och kan därmed även ha en viss påverkan över socialstyrelsens beslut. Det är viktigt att vi tar dessa frågor på allvar och att alla arbetar tillsammans för att ge barn och vårdnadshavare den rättssäkerhet de förtjänar.