I sörmländska Mariefred förser invånarna eu-migranterna med enkla arbeten, så som att jobba med fönsterputsning, i stället för bara lägga nån krona i pappmuggen. ”Det är ett mycket intressant initiativ som fler borda ta efter”, skriver Lars Kriss på Kristianstadsbladet.
Lars Kriss inleder sin ledare genom att beskriva likheter mellan Vaxholm, som ligger strax utanför Stockholm, och sörmländska Mariefred. Han lyfter fram idyllen som en gemensam nämnare för de två platserna.
”Närhet till vattnet och anrika fästningar. Bullerby-känsla för dem som har pengar att betala för att ungarna ska få en uppväxtmiljö som är trygg.”
Idyller som är varandras motpoler
Trots deras många likheter, påpekar Lars att de här två orterna är varandras motpoler i hur man behandlar EU-migranter. Mariefredsmodellen har snabbt kommit att bli ett begrepp – ”Först tiggande, nu arbete” – lyder receptet som har lett till framgång i staden. I Stockholmsområdet har det däremot inte gått lika bra.
Medan tiggarna i Mariefred har erbjudits enkla jobb, så som fönsterputsning och trädgårdsarbete, tar Lars upp en händelse som skedde 2004 i Vaxholm utanför Stockholm, där en skola sattes i blockad av personer som dessutom uppmanade lettiska arbetare att ”åka hem”, beskyllda för lönedumpning.
Vems försäkring gäller?
Lars frågar sig i sin ledare vems försäkring som egentligen gäller när en EU-migrant trillar ner från hög höjd och bryter armen, när denne har utfört ett enkelt jobb som till exempel fönsterputsning. Han skriver sedan att man inte ska låtsas att romerna och de som anställer dem har relation som kan anses vara jämlik.
”EU-medborgare som tar bort ogräs i fina rosenträdgårdar är i viss mån ett uttryck för ojämlikhet ur ett ekonomiskt perspektiv”, konstaterar han. Han fortsätter:
”Nyhetsvinkeln att det är de boende i Mariefred som gör EU-medborgarna en tjänst, i stället för det motsatta, liknar det synsätt man har på mexikanska dagarbetare i vissa delar av Amerika.”
Har inga patentlösningar
Han menar sedan att Mariefredsmodellen inte är någon lösning på stora klasskillnader. Däremot ser han många fördelar med det.
”EU-migranterna får möjlighet att visa vad de går för, ökad självkänsla och dessutom arbetslivserfarenhet som är väldokumenterad.” Han spekulerar sedan i anledningarna om varför tiggarna har blivit fler i Sverige, något som han konstaterar beror på en kombination av mycket höga ingångslöner i kombination med OECD-ländernas mest progressiva migrationspolitik.
Huruvida Mariefred fortsätter sin modell, och om Stockholmsområdet börjar ta efter den och erbjuda tiggarna enkla jobb i form av t.ex. fönsterputsning och trädgårdsarbete, återstår att se.